Ett år senare…
Den här veckan är det ett år sen vi övergick till onlinebaserad undervisning. Jag minns den där dagen som igår, eller mest dagen innan. Vi fick information om att ministern för högre utbildning Matilda Ernkrans gått ut med att universiteten skulle stänga igen sin campusbaserade undervisning. Jag satt på ett kontor på studentkåren tillsammans med den dåvarande ordföranden Martina och vår verksamhetschef Camilla. Vi planerade då för att arbeta hemifrån en vecka.
Jag är nu, när det gått ett år, djupt imponerad över var vi är idag. Imponerad, trött och jävligt less. Det här året har varit fyllt av studenter som tagit sina studier på allvar trots att det är trångt hemma, internet i studentbostäder alltid strular och ensamheten är ständigt närvarande. Jag har inte studerat under det senaste året då jag varit förtroendevald på heltid på studentkåren och jag vet på riktigt inte om jag hade klarat av det. Att studera kan alltid vara ensamt, även när vi är på campus. Det är inte ovanligt att en endast har några timmars undervisning i veckan och resterande del är självstudier. Det senaste året har varit en annan femma. Ni är bäst, jag måste verkligen säga det.
Ensamheten är ett stort problem för studenter och det är faktiskt ett studiemiljöproblem universitetet ansvarar över. Påminn era lärare om det, om det blir för hårt. Vi måste gemensamt kämpa för att vår studiemiljö i hemmiljön tas på allvar. Vi gör dock vad vi kan och några som verkligen har gjort vad de kunnat under det senaste året har varit föreningarna på campus som under hela tiden har anordnat evenemang digitalt. Jag vill faktiskt rikta ett extra tack till mina älskade fakultetsföreningar som har dragit ett så tungt lass för våra gemensamma studenter. Från botten av mitt hjärta är jag stolt, tacksam och glad för att just ni finns.
Den där veckan blev många veckor och jag försöker hela tiden glädjas åt att vi någon gång kommer få komma tillbaka. Jag ser fram emot att själv studera igen, hänga på campus och ta en cola light på SUS framtida kårpub. Men just nu är jag faktiskt jävligt less, även om jag har en nysnittad blombukett (som jag köpte för en hundralapp), en kopp kaffe och en rumskompis i samma rum som jag. Men någon gång ska det vända och då kommer inte jag ha råd att spendera pengar på blombuketter längre, det är en sak som är säker.