Sofias sista snabba
Första gången jag klev in på Stockholms universitets studentkår (SUS) skulle jag ha ett möte om att starta upp ett studentråd. Det var i slutet av 2015, eller kanske i början av 2016. Jag satt i ett litet trångt rum med personal från SUS och pratade om vad jag behövde för stöd. I två år satt jag som ordförande för mitt studentråd och jag minns att efter att jag hade mitt sista möte med studentrådet så grät jag när jag rörde mig hemåt på Frescati. Det börjar nu närma sig slutet för mitt år som ordförande för SUS och jag kommer antagligen gråta på Frescati när jag lämnar campus den 30 juni.
Jag har i över fem år verkat för att studenternas situation ska bli bättre, de senaste tre åren på heltid. Jag har verkligen fått uppleva otroliga saker under mina år som aktiv, medskapande student. Jag kanske är mest stolt över Regler för studentinflytande som jag var med och utformade och fick igenom, reglerna innebar bland annat ett utökat arvode till studentrepresentanterna. Jag är också extra stolt över hur mycket vi kan göra om vi bara går samman. Det gör detsamma om det gäller att anordna Students’ Nobel Night Cap som vi var ansvariga för 2019 (där hundratals studenter från hela campus var med och skapade en otrolig kväll) eller om det handlar om att få igenom stora studentpolitiska frågor. Under året har vi bland annat fått igenom att mer resurser läggs på studenthälsan, vilket alltid varit en hjärtefråga för mig. Tillsammans kommer vi längre och jag är så himla stolt över det.
Att var engagerad i studentlivet på SU leder till många spännande möten inte minst med universitetet, andra kårer, statsråd och inte minst med er. Att hela tiden verka för och vara i dialog med studenterna vid Stockholms universitet är kärnan i ett gott studentinflytande och ett gott ordförandeskap, det tror jag i alla fall. Jag hoppas och tror att vi kommer mötas igen.
Det har varit en ära att företräda er, jag kommer bära med mig den känslan i resten av mitt liv. Jag är verkligen så himla tacksam över mina år vid Stockholms universitets studentkår. Jag har lärt mig så mycket. Det är med en sorg i hjärtat jag om ett par veckor lämnar uppdraget men jag är också så glad över allt vi åstadkommit. Och jag lovar er, jag kommer inte sluta verka för studenternas inflytande, medverkan och gemenskap bara för att mitt uppdrag tar slut. På min agenda finns nämligen uppdraget som förbundsordförande för SSCO – Stockholms studentkårer som jag tillträder den 1 juli. Så ni blir inte av med mig och jag är hjärtligt tacksam över att jag inte blir av med er. Jag känner verkligen att min tid vid universitetet har varit what dreams are made of, för att citera den otroliga låten från den otroliga filmen The Lizzie McGuire Movie.
Tack igen för allt hörrni, alla era engagemang och all er kamp, förresten vet ni? Jag valdes faktiskt till talman för SUS fullmäktige på Valfullmäktige så om ni saknar mig för mycket kan ni alltid delta på fullmäktigesammanträden där jag lovar att slänga energiskt med klubban. Som alltid.
Och engagera er i ert lokala studentråd, gör det bara. Ni kommer inte ångra det.